Efter kolet kommer… turisten

HBL har tagit pulsen på norska Svalbard som med det internationella frövalvet har nyckeln till vår framtida matförsörjning. Över 6000 växtarter finns lagrade i det iskalla valvet. Samtidigt söker ön efter ett nytt liv efter att kolgruvorna tagits ur drift. Turismen är en väg att gå, men hur mycket tål det känsliga arktiska klimatet som redan nu ser ödesdigra verkningar av klimatförändringen?

Koldammet har lagt sig på Svalbard – nu söker ön ett nytt liv

På Svalbard försöker människor och djur anpassa sig till klimatförändringen. Staden Longyearbyen anpassar sig till ett liv efter kolbrytningen. Näringen har styrt samhället under de senaste 100 åren. ”Det var en companytown”, säger tidigare gruvarbetaren Håvar Ferdingøy.

Longyearbyen, med drygt 2 000 invånare, kunde vara som vilket litet samhälle som helst i norra Norge. Låga färggranna småhus och radhuslängor, en huvudgata kantad av butiker och restauranger, en lokaltidning, ett kulturhus … Allt detta omringat av svindlande vackra fjälltoppar och en djup fjord.
Men staden har också en simhall, en skola med 270 elever, två daghem, ett sjukhus med beredskap att utföra operationer dygnet runt och ett flygplats med upp till fyra avgångar per dag. Med andra ord en infrastruktur som de flesta andra nordiska småstäder bara kan drömma om.
De främsta orsakerna är det geografiska läget och Svalbardtraktaten. Till närmaste norska stad på fastlandet, Tromsö, är det 960 kilometer. När en olycka sker är man tvungen att klara sig själv. Svalbardtraktaten är ett internationellt avtal som gav ögruppen till Norge 1920. Avtalet påverkar än i dag vardagen på Svalbard. Norge vill nämligen upprätthålla ett ”stabilt och robust norskt familjevänligt samhälle” i Longyearbyen för att säkra den norska närvaron i Arktis.
Tidigare, fram till för bara några år sedan stod gruvdriften för stabiliteten. Alltsedan 1916 har Store Norske Spitsbergen Kulkompaniet hållit i gång ekonomin, inte sällan med stöd från ägaren, norska staten.
I dag är endast en gruva i drift, Gruva 7, men spår från gruvdriften syns överallt i den lilla staden. Längs med fjällsidorna löper linbanan som förr transporterade kol från gruvorna ner till hamnen. På sluttningarna klamrar sig gamla plåtbyggnader på höga pålar fast, det är ingångar till de äldsta gruvorna, i dag skyddade kulturminnesmärken.
En av de nedlagda gruvorna, Gruva 3, har öppnats för besökare. Gruvan var i drift mellan 1971 och 1996, men inne i gruvan ser det ut som om verksamheten slutat alldeles nyss.
– När gruvan stängde lämnades allt som det var. Man vred om nyckeln, låste och gick i väg, säger Håvar Ferdingøy, som i dag leder ett företag som ordnar guidade turer och evenemang i den gamla gruvan.
Håvar Ferdingøy var tjugoett år gammal när han kom till Svalbard för första gången 1982. Han hade hört att man som gruvarbetare kunde tjäna bra och att skatterna var låga.
– Och så hade jag bekanta som berättade om jobbet och att det fanns goda möjligheter att dra på tur. Det tyckte jag lät spännande.
Håvar Ferdingøy jobbade i Gruva 3. Planen var att stanna ett år men nu har nästan 30 år gått. Inne i gruvgången, som leder ända ut till andra sidan av fjället 4,5 kilometer längre bort, berättar han om sina första år i gruvan. Jobbet var fysiskt tungt, med gammaldags maskiner och mycket kroppsarbete. I Gruva 3 är kolfälten 60–90 centimeter höga, vilket innebar att gruvarbetarna jobbade i gångar som inte var högre än en meter – de tog sig fram krypande och ålande.
– Det var ett tufft jobb men det fanns mycket humor. Vi jobbade i tremannalag och blev väldigt sammansvetsade. Vi jobbade tillsammans, åt tillsammans och gick på tur tillsammans.
Arbetsåret inleddes på hösten och pågick fram till sommaren då gruvarbetarna hade två månader ledigt. Under sommaren, när Adventfjorden var isfri, transporterades kolen bort.
– Och teveprogrammen skickades med flyg från NRK i Oslo. Vi fick se dem två veckor efter att de på fastlandet sett dem. Men 1985 fick vi satellitsändning.
När Håvar Ferdingøy kom till Longyearbyen var samhället väldigt mansdominerat. Tidigare fick endast förmännen ta med sina familjer till ögruppen men läget ändrades under 1980- och 1990-talet när Norge satsade på att göra Longyearbyen till ett familjevänligt samhälle.
Också Håvar Ferdingøy bildade småningom familj på ön. Hans två söner växte upp här men har nu flyttat bort för att studera vidare, det gör så gott som alla ungdomar.
Enligt Håvar Ferdingøy är oron stor över vad som ska hända med Svalbard i framtiden. Gruvan Svea stängde för två år sedan och småningom ska Gruva 7 läggas ner. Än så länge förser gruvan Longyearbyens kolkraftverk med kol – det behövs dagligen 70 ton. Resten säljs till Europa.
– Koldriften har varit samhällets grundsten sedan 1916. Det har varit väldigt behagligt för alla som bor här och behagligt för den norska staten. Men plötsligt är det borta och man måste hitta på annat att göra.

Turismen framtiden?

Efter koldriften behövs nya inkomstkällor. När Svalbards framtid målas upp nämns forskning och turism som lösningen. Det är två områden som redan i dag är stora, men frågan är hur mycket de kan växa. År 2016 registrerades kring 145 000 övernattningar i Longyearbyen, därtill kom drygt 40 000 kryssningsresenärer på dagsbesök.
– Människor kommer för att se orörd natur. Om vi ska kunna erbjuda turisterna det måste vi akta oss för att de inte börjar välla in, säger sysselmannen Kjerstin Askholt.
Sysselmannen är både en titel och ett ämbetsverk. Sysselmannen på Svalbard är norska statens högsta representant på Svalbard och på kontoret med cirka 45 anställda sköts allt från polisärenden, räddningsoperationer och miljötillstånd till vigslar och registrering av hundar.
– Vi står inför en omvälvande omställning och det är viktigt att myndigheterna är aktiva. När framtiden planeras ska miljömålen väga tyngst, säger Askholt och påpekar att Svalbard är en av Europas sista stora orörda vildmarker.
Kjerstin Askholt har varit sysselmann sedan hösten 2015. Bara några månader efter att hon tillträdde drabbades Longyearbyen av en av de värsta katastroferna i modern tid. Ett snöskred krossade elva hus och två personer dog, en tvåårig flicka och en trebarnspappa. Lavinen fungerade som en brutal väckarklocka.
– Tidigare kallades Spetsbergen för Arktis öken. Men under de senaste åren har vi fått mer nederbörd, våtare snö och till och med regn mitt i vintern. Klimatet är vildare. Faran för snöskred och jordskred har ökat.
När vi träffas i slutet av februari i år har det ösregnat i Longyearbyen två dagar i sträck. Det är inte ett enskilt fenomen – medeltemperaturen har stigit och forskning visar att Arktis värms upp omkring dubbelt så snabbt som resten av världen. Klimatförändringen syns i vardagen säger Kjerstin Askholt.
– Vi har inte haft is på fjorden sedan 2006 och utan is drabbas stränderna av en våldsam erosion när havet äter sig inåt. De översta lagren av marken blir varmare och det påverkar permafrosten. Det i sin tur gör att pålarna som husen står på har börjat ruttna.
För invånarna syns faran för skred bland annat som bostadsbrist. Efter skredet evakuerades ett antal hus permanent och också de tillfälliga evakueringarna blev vanligare. Nya bostäder planeras men byggstarten har dröjt eftersom man väntat på resultaten från utredningarna som inleddes efter skredet 2015. Nya hus får endast byggas på säkra ställen.
Kjerstin Askholt lyfter fram att invånarna i staden ställer upp för varandra. Efter en olycka finns Röda Korsets frivilliga alltid på plats, krögare öppnar sina restauranger och bjuder på mat, grannar tröstar varandra. Så var det också efter snöskredet.
– Det är en insikt vi hoppas att de tar med sig när de flyttar bort, säger hon.
En femtedel av invånarna byts varje år – de flesta kommer till Svalbard för att jobba ett år eller två. Och jobba bör man – eller åtminstone ha andra inkomster som tryggar ens inkomst. För att få leva på Svalbard måste man kunna försörja sig själv. Det betalas inga socialbidrag, eller arbetslöshetsförmåner. Reglerna är lika för alla, oberoende av nationalitet, i enlighet med Svalbardtraktaten.
– De som kommer för att bo här vill ha en upplevelse. De har ett tydligt mål, de har något att ge och vill bidra med sin kunskap. Det påverkar hela samhället, säger Kjerstin Askholt.

Miljöforskning i fokus

I närheten av stranden ligger Longyearbyens forskningspark. Här träffar vi forskaren Kim Holmén som är internationell direktör för Norsk Polarinstitutt. Han besökte för första gången Longyearbyen i slutet av 1980-talet och har bott här i nästan 10 år. Liksom Kjerstin Askholt lyfter han fram klimatförändringen.
– Var jag än lägger blicken ser jag ett landskap och ekosystem i stark förändring: regnet som smattrar mot rutan, snötäcket ute i dalen som borde vara djupare. I fjorden har vi vanlig atlanttorsk. Ishavstorsken är borta. Förändringar överallt, också i människors liv. Efter de senaste skreden finns det en oro bland befolkningen som inte fanns förut.
Kim Holmén ägnar en stor del av sin tid åt att ge intervjuer, föreläsa, tala med beslutsfattare och att delta i samhällsdebatten.
– Forskning handlar om att förstå vad som behöver göras. Politik handlar mycket om vad som är möjligt att göra och gapet däremellan är ganska stort i dag när det gäller klimatfrågan, säger han.
På Svalbard samlas forskare från hela världen. I Ny-Ålesund, också ett tidigare gruvsamhälle, bedriver i dag elva forskningsinstitutioner från tio länder forskning. Bland länderna finns Norge, Frankrike, Sydkorea, Kina, Indien och Italien.
På universitetscentret i Longyearbyen bedrivs forskning i bland annat arktisk biologi, geologi, geofysik och teknologi. Att Svalbard blivit en samlingspunkt för forskare från hela världen beror enligt Kim Holmén på flera saker. Dels är det lätt att ta sig till Svalbard, dels syns klimatförändringen ”först och mest” i Arktis.
– Förändringarna här har följdeffekter långt bortom Svalbard. Vädret i hela Europa är på olika sätt kopplat till vad som sker här uppe, säger Kim Holmén och nämner större nederbörd i norra Skandinavien och mer torka kring Medelhavet.

Kim Holmén är trots allt hoppfull inför framtiden – ”det finns inte andra alternativ”. Han efterlyser ett globalt ansvar och att varje enskild människa tänker att hen är betydelsefull.
– Vi får inte spela ut människor och landsdelar mot varandra. Förändringar i Arktis kan kanske till och med påverka monsunen och i förlängningen matsäkerheten i Indien och Kina, säger Kim Holmén.
Är det kontroversiellt att många turister kommer hit för att se klimatförändringen, samtidigt som resan i sig lämnar efter sig ett relativt stort koldioxidavtryck?
– Det finns många kontroverser i det men jag vill tro och önskar att vi kan ge dem kunskap och förståelse för hur stora förändringarna är här uppe. De kan åka hem med ny kunskap och bli ambassadörer för arktiska Svalbard, vilket kan öka förståelsen för hur stort ingrepp människan gör på planeten.

KOMMENTAR

Under ytan på fjorden

Det är lätt att fastna för sådant som utåt sett framhäver det speciella med Longyearbyen. Till exempel skylten vid landsvägen som leder ut från Longyearbyen som varnar för isbjörnar. Skyltarna som förbjuder kunder att ta in skjutvapen i butiker och kaféer. Eller de enorma tamburerna som välkomnar en när man stiger in i ett hus. Man tar nämligen av sig skorna så gott som överallt, också i kyrkan, Sysselmannens kontor och stadens finaste hotell.
Det är också lätt att förstå alla de människor som valt att bosätta sig i Longyearbyen för ett år eller flera. Atmosfären är välkomnande och äventyret lurar bakom hörnet. Naturen, människorna, mörkret, midnattssolen … Varför inte?
Men när jag står uppe vid Trollstenen (849 m ö.h.), med bländande vita glaciärlandskap framför mig undrar jag hur väl sysselmannen Kjerstin Askholts, forskaren Kim Holméns och många andra invånares önskan kommer att uppfyllas. Den om att turisterna som kommer hit ska lära sig mer om klimatförändringen, om den känsliga naturen och förhoppningsvis ta med denna kunskap och bli ett slags ambassadörer för Arktis.
Upplysning och framför allt insikt och handlingskraft behövs definitivt i dag. Arktis ekosystem är skört och det påverkas av utsläpp och nedskräpning som sker långt borta från de nordliga breddgraderna. Och vi har alla ett ansvar och en möjlighet att påverka framtiden, precis som Kim Holmén säger.
Men om Longyearbyen och i förlängningen Norge vill att Svalbard är en plats som väcker människors tankar och handlingskraft i miljöfrågor kunde den lilla staden på 78:e breddgraden visa vägen ännu tydligare.
Det känns nämligen mer än märkligt att ett samhälle som lyfter fram vikten av att bevara en unik orörd vildmark spolar ner allt sitt avloppsvatten i havet – orenat. Att kommunens tekniska chef säger att det enligt prover inte finns tecken på att fjorden skulle ha påverkats räcker inte, det är symboliken i sig som är problemet.
Longyearbyen kunde kräva mer av turisterna och mer av lokalinvånarna. Mer rigorös sopsortering? Minska bilkörandet? Med tanke på att det finns 50 kilometer vägnät är trafiken nämligen rätt livlig. Och borde man på ett större plan begränsa mängden turister som får besöka ögruppen? Säga nej åt en del kryssningsfartyg och begränsa mängden flyg som får landa? Kanske det är framtiden. För det är svårt att bevara en orörd vildmark som blir allt mindre orörd för varje år som går då antalet besökare ökar.
När jag väntar på att flyget ska gå från Longyearbyens flygplats fastnar min blick på en reklamaffisch i kaféet. Den marknadsför buteljerat vatten som smälts från isblock som lossnat från glaciärer. Det blir ett absurt farväl, en symbol för mänskligt överflöd och för den kreativitet som präglat alla dem som sökt ekonomisk lycka på Svalbard.


FAKTA: Svalbards historia i ett nötskal

  • Upptäcktes officiellt av Willem Barents 1596.
  • Präglades under 1600- och 1700-talen av valfångst. Ur valspäcket kokades värdefull olja. Expeditionerna var i första hand nederländska, brittiska och tyska. Som mest arbetade 300 valfångstskepp i närheten av Svalbard.
  • Från 1700-talet till 1850-talet fångade ryska jägare, främst pomorer, valross, säl och ren.
  • På 1850-talet kom norska jägare. De fångade också isbjörn och fjällräv.
  • Från 1850-talet hittade allt fler upptäcktsresande och forskare till Svalbard.
  • Ögruppen var en naturlig startpunkt för äventyrare som försökte nå Nordpolen. En av de mer kända expeditionerna är Salomon Andrées försök att flyga över Nordpolen med vätgasballong.
  • Under 1900-talet har Svalbard präglats av koldriften. Många företag kom och gick – de flesta hade svårt att få verksamheten lönsam. Till slut ägdes alla gruvor av antingen Store Norske eller ryska Trust Arktikugol.
  • 1920 undertecknades Svalbardtraktaten som gav Norge suveränitet över ögruppen. Bestämmelserna i traktaten trädde i kraft 1925.
  • Under kalla kriget tog satsningarna på Longyearbyen och Barentsburg fart. Norge utvecklade Longyearbyen till ett familjesamhälle och Sovjetunionen stödde en liknande utveckling i Barentsburg.
  • 44 länder har i dag skrivit under Svalbardtraktaten, också Finland.

Enlarge

valv9edit
Under det globala frövalvets tio år har över en miljon fröprover lagts in i förrådet. Antalet fröprover inne i frövalvet är i dag ändå under en miljon, 968 577 stycken, på grund av Icardas uttag.

Foto: Karl Vilhjalmsson

På Svalbard förvaras världens framtid

I det internationella frövalvet på Svalbard finns säkerhetskopior av över en miljon växter från hela världen, också från Finland. Nu byggs ingången till frövalvet om, för att klara följderna av klimatförändringen och för att motstå eventuella attacker.

Ståldörren smäller igen bakom oss och framför ligger en betongklädd gång upplyst med lysrör i taket. Utanför kommer regnet vågrätt i de hårda vindbyarna. Det här är vägen ner i det internationella frövalvet, som i olika medier döpts både till domedagsvalvet och till den moderna Noaks ark.
Bakom ytterligare ståldörrar, nere i berget och permafrosten, förvaras nästan en miljon fröprover från knappt 6 000 olika arter från hela världen. Här finns säkerhetskopiornas säkerhetskopior, vilka kan plockas ut om till exempel krig, naturkatastrofer, växtsjukdomar eller andra händelser förstör enskilda genbankers samlingar på andra ställen.
Frövalvets koordinator Åsmund Asdal som visar oss runt ber fotograferna att inte filma eller fota gången ner till lagret. Han önskar också att HBL inte publicerar en tänkt grafik över hur lagret är konstruerat. Detta för att förbättra frövalvets säkerhet.
Orsaken till att ingången till frövalvet byggs om beror främst på permafrosten. När valvet byggdes för tio år sedan täcktes den plåtbeklädda tunneln som leder in i berget med jordmassor. Man räknade med att permafrosten skulle frysa ner jordmassorna och göra gången vattentät. Så blev det inte.
Vintrarna på Svalbard har blivit varmare och våtare. Smältvatten och regn har under det senaste åren trängt sig igenom konstruktionen och runnit ner längs med betonggolvet mot frölagret, men stoppats vid pumpstationen. Nu byggs en vattentät konstruktion och säkerheten förbättras på flera plan. Allt detta med ett ekonomiskt stöd på drygt 11 miljoner euro av den norska staten.
Det är nämligen den norska staten som äger och är ansvarig för frövalvet.
– Här är Norges mest fotograferade dörr, säger Åsmund Asdal och pekar på den frostbeklädda ståldörren som leder in till utrymmet där fröna lagras i plastlådor.
Om det stämmer är svårt att säga, det är ju trots allt rätt få personer som får gå in i frövalvet varje år, men visst är tanken på vad som finns bakom dörren hisnande. Över 6 000 arter från så gott som alla världens länder. Vete från Syrien, majs från Chile, råg och timotej från Finland … Frön som i sin arvsmassa kan berätta hur människor levt och odlat under hundratals eller tusentals år. Där finns lantsorter som odlats lokalt men småningom trängts ut av mer kommersiella växtsorter som gett bättre skördar. Där finns sädessorter som bevarats av generationer för den goda smakens skull eller för sina bra bakegenskaper.
Inne i det viktigaste förvaringsutrymmet, det med alla frön, är det minus 18 grader. Temperaturen hålls på rätt nivå med hjälp av kylaggregat och besöken får inte vara längre än några minuter för att det inte ska bli för varmt.

Två uttag

Det internationella frövalvet har blivit en symbol för vikten av att ta vara på den växtgenetiska mångfalden och för världens framtida matförsörjning. Men hur hjälper det mångfalden att lägga in över en miljon frön i ett berg på arktiska Svalbard? Åsmund Asdal säger att den viktigaste verksamheten sker kring genbankerna runt om i världen.
– Genbankerna fungerar i ett dynamiskt system där de samarbetar med alla dem som använder fröna, främst forskare och förädlare. I det här samarbetet sker utbyte av kunskap och information. Genbankerna har originalen, här finns bara en kopia som de kan få tillbaka ifall de förlorar sitt frö.
Under det internationella frövalvets tio år långa historia har det skett två uttag, 2015 och 2017. Båda gångerna är det Icarda (The International Center for Agricultural Research in the Dry Areas), en internationell forskningsorganisation som jobbar för utveckling, som tagit ut sina frön. Bakgrunden till uttaget var det försämrade säkerhetsläget i närheten av Icardas växtgenbank i Aleppo i Syrien, berättar direktör Ahmed Amri på Icarda.
Till en seriös genbanks rutiner hör att med jämna mellanrum testa grobarheten i fröna som förvaras. När grobarheten försämras planteras fröna på åkrar eller i växthus och på så sätt får man tillgång till nya livskraftiga frön. Det här kallas att regenerera plantan.
– Vi kunde inte riskera livet på våra anställda och göra regenereringen i Syrien. Vi hämtade våra frön från Svalbard och odlade dem i Marocko och i Libanon. Där har vi kunnat bygga upp vår samling på nytt, säger Ahmed Amri.
I det första uttaget tog Icarda ut 38 000 fröprover. I samband med frövalvets 10-årsjubileum i februari i år lade Icarda in 8 647 av dem på nytt. I fjol tog Icarda ut ytterligare
54 000 fröprover och planerar att återinföra nya frön från samma sorter om två år.
– Svalbard var en välsignelse. Speciellt för genbanker som inte kan ha en säkerhetskopia av sina frön i det egna landet.

Framtidens lösningar

Klimatförändringen, torka, översvämningar, växtsjukdomar och inte minst en ökad befolkning sätter press på matförsörjningen i världen, säger Åsmund Asdal. Nyckeln till att människan har mat att äta är att det finns växter som går att odla.
– De plantor vi har i dag tappar stadigt i konkurrensen med växtsjukdomar och följderna av klimatförändringen, säger han.
Växternas genetiska mångfald, som på Svalbard konkretiseras i de lagrade fröna, är råmaterialet vi behöver för att kunna ta fram nya plantor.
– Det är kanske den viktigaste resursen vi har. Vatten är också viktigt men utan dessa genresurser så är vi helt lost.

Fotnot: Kulturfonden för Finland och Norge har stått för en del av journalisternas resekostnader till Svalbard.

Brist på pengar i Nordgen – frön kan dö

Samtidigt som forskare och journalister från hela världen samlades på Svalbard i slutet av februari för att fira 10-årsjubileet av det internationella frövalvet hopade sig problemen i vår egna nordiska genbank, Nordgen eller Nordiskt genresurscenter.
Enligt en rapport som Nordgen beställt av Ernst&Young, och som blev klar 2017, är behovet att tilläggsresurser akut. Över 15 000 fröprover väntar på att registreras och behandlas av Nordgen, ytterligare 15 000 väntar på att uppförökas (regenereras). Om ingenting görs riskerar delar av samlingen att gå under.
– Problemet är att ingen vet vad som finns i de fröprover som ingen gått igenom. Där kan finnas värdefulla lantsorter men där kan också finnas mindre värdefulla sorter, säger Marja Savonmäki, specialsakkunnig på Jord- och skogsbruksministeriet.
Nordgens kris har byggts upp under en lång tid. Efter att institutionen överskred sin budget 2010 var budskapet från de nordiska länderna klart – håll er till budgeten. Ekonomin stramades åt och Nordgen prioriterade att upprätthålla de samlingar som redan fanns. När verksamheten sågs över 2016 och Nordgen skrev en ny långtida verksamhetsplan blev många överraskade av mängden ogjort arbete.
– Tyngdpunkten i Nordgens arbete har ändrats rejält men finansieringen har varit så gott som oförändrad, säger Marja Savonmäki.
Enligt Ernst&Youngs rapport behövs mer pengar både för att hinna ikapp det ogjorda arbetet och för att kunna satsa mer på att göra samlingen tillgänglig för andra. Under de närmaste tio åren är behovet över 7,5 miljoner euro extra för verksamheten och 5,5 miljoner för investeringar.
Nordiska ministerrådet, som finansierar verksamheten, har i år gett 300 000 euro extra för verksamheten och kring 420 000 för ny utrustning. Ytterligare tillskott är på väg, säger Nordiska ministerrådets generalsekreterare Dagfinn Høybråten.
– Nordgen är ett flaggskepp som vi är stolta över och vi ska sörja för att Nordgen har resurser att göra det jobb institutionen ska göra. Det att vi gett mer pengar är ett tecken på att regeringarna prioriterar Nordgen.
Nordgens direktör Lise Lykke Steffensen säger att institutionen är tacksam för de extra anslagen men påpekar att de inte räcker för att upprätthålla frösamlingen. Därför försöker Nordgen nu, i samarbete med Nordiska ministerrådet och de nordiska länderna, hitta en lösning.
– Det är viktigt att vi säkrar frösamlingens framtid. Våra jordbruk står inför enorma utmaningar under de kommande åren och vi kommer att behöva nya växtsorter med nya egenskaper.
Lise Lykke Steffensen påpekar att det nordiska samarbetet kring genresurser är unikt.
– I många länder ses odling som en strategisk resurs och det anses viktigt att man själv har kontroll över de växtgenetiska resurserna. Via Nordgen, som har frön från alla nordiska länder, är fröna fritt tillgängliga för alla.
De nordiska ländernas jordbruksministrar träffas i Haparanda i juni i år. Från Finland deltar jord- och skogsbruksminister Jari Leppä. Nordgen är med stor sannolikhet ett av samtalsämnena, säger Marja Savonmäki. Några snabba lösningar är ändå inte att vänta.
– Just nu förbereder vi våra beslutsfattare så att de ska vara pålästa inför möte och att de ska förstå hur viktigt Nordgen är.

Fotnot: Kulturfonden för Finland och Norge har stått för en del av journalisternas resekostnader till Svalbard.

Fem frågor om frögenbanker

1. Vad är växtgenetiska resurser?
Växtgenetiska resurser för livsmedel och jordbruk är levande material som innehåller arvsmassa som har omedelbart eller potentiellt värde för människan, för matförsörjningen och för jordbruket. Växtgenetiska resurser omfattar med andra ord alla våra kulturväxter, växter som är anpassade till nordiska förhållanden.

2. Varför ska de bevaras?
I modernt jordbruk används få växtsorter. De är starkt förädlade och har en smal genetisk bas i motsats till äldre lantsorter som har stor genetisk variation. Växtsorter med snäv genetisk bas kan slås ut av växtsjukdomar. Med hjälp av äldre sorter, eller närbesläktade vilda arter, kan förädlare ta fram nya sorter som har bättre motståndskraft eller egenskaper som klarar av ett förändrat klimat.

3. Hur går det till?
Enskilda länder har ofta egna program eller institut som ansvarar för att bevara de växtgenetiska resurserna. Naturresursinstitutet Luke koordinerar Finlands nationella program för växtgenetiska resurser. Luke samarbetar med Nordgen, som är de nordiska ländernas gemensamma genbank. Frön och växter bevaras både i Finland och i Alnarp i Skånde, där Nordgen har sitt huvudsäte. Nordgen har säkerhetslager i Årslev i Danmark och i det internationella frölagret på Svalbard.

4. Och i praktiken?
Växter förvaras både i fältgenbanker (nationellt) och i frögenbanker. Frön förvaras i minus 18-20 grader celcius och deras grobarhet granskas med jämna mellanrum för att genbanken ska försäkra sig om att man inte förvarar ”onyttiga” frön. När grobarheten försämras odlas fröna ute eller i växthus och nya frön samlas in för att frysas ner. Det här kallas att regenerera fröet. Lägg till på webben: Läs också HBL:s reportage om Lukes verksamhet i Pikis (4.9.2016).

5. Vad berättar fröna?
Våra lokala växtsorter har ett stort kulturhistoriskt värde. De berättar hur tidigare generationer levde, odlade, åt, njöt och resonerade. När Nordgen dokumenterar de olika växtsorterna har det kulturhistoriska perspektivet därför stor betydelse


FAKTA:

Svalbards internationella frövalv

  • Byggdes 2008.
  • Ägs och förvaltas av norska staten.
  • Är öppet för alla genbanker som vill deponera sina frön.
  • Har i dag över en miljon fröprover. Ytterligare två miljoner får plats i lagret.
  • Att deponera frön är gratis men genbankerna förbinder sig till att i sin egen verksamhet göra växter tillgängliga för forskning och förädling.
  • Global Crop Diversity Trust finansierar en del av driftskostnaderna och täcker fraktkostnader för genbanker som behöver stöd.
  • Nordiskt genresurscenter, Nordgen, som är de nordiska ländernas gemensamma genbank, ansvarar för verksamheten.
  • Norska Statsbygg ansvarar för övervakning och byggnadsarbetet via sin lokala personal i Longyearbyen.

Nordgen

  • Grundades 2008. Verksamheten bygger på Nordiska genbanken som grundades 1979.
  • Finns i Alnarp i Skåne och i Ås i Norge.
  • Totala budget: cirka 3,4 miljoner euro.
  • Har tre huvudområden: Växter, husdjur och skog.
  • Finansieras av Nordiska ministerrådet, de nordiska regeringarnas officiella samarbetsorgan.
  • Har i dag en samling på cirka 30 000 godkända frösampel eller accessioner, som de kallas på fackspråk. Av dem är drygt 1 400 från Finland. Ytterligare 15 000 accessioner väntar på att behandlas och registreras.
  • Information om Nordgens växter finns i databasen Sesto som är fritt tillgänglig för alla.
  • Källa: Nordgen, Luke. För artikeln har också jordbruksöverinspektör Tove Jern på Jord- och skogsbruksministeriet och forskare Elina Kiviharju på Luke intervjuats.

Vill du odla lantsorter?

  • Jordbrukare och hobbyodlare kan bidra till att bevara finländska lantsorter genom att odla dem på sina åkrar och odlingslotter.
  • Du kan köpa lantsorter från flera olika föreningar och specialaffärer. Eller kanske du kan byta växter med din granne?
  • Du kan också beställa odlingsväxter från Nordgen som bland annat säljer potatis, bönor och blommor.
  • Frön från Nordgens webbutik kan beställas fram till den 31 maj.