När gammalt blir som nytt

Text: Dan Kronqvist
Foto: Leif Weckström & Cata Portin

När vi går igenom våra garderober och bortglömda skåp dyker alltid något upp som vi älskat men kanske inte saknat – en söndrig armlös docka eller mormors gamla älskade porslinskopp som nu är naggad i kanterna. Släng inte allt – kom ihåg att det finns de som fixar! HBL har träffat några hantverkare och konservatorer som ger gamla föremål ett nytt liv.

Inget stoppar en möbeltapetserare

För 26 år sedan såg dagmamman Sisko Hannula en annons om en möbeltapetserarutbildning. Det sade klick. Hon visste plötsligt vad hon ville göra resten av livet, så hon sökte till den tvååriga utbildningen. Efter 24 år som företagare börjar pensionen närma sig, men arbetet tar inte slut.

Allt går att reparera, men det gäller att förstå att arbete kostar. En gång kom en kund som ville fixa till en sliten jugendstol med för korta ben, men ryggade tillbaka för priset. Han bad Sisko Hannula göra vad hon ville med stolen bara han slapp ta hem den igen.

– En möbelsnickarkollega förlängde benen till rätt höjd, jag klädde om stolen och gav den i 60-årspresent till en släkting. Den finns fortfarande kvar, säger hon.

En möbel är alltid tillverkad i en viss stil, men det betyder ju inte att man absolut måste hålla sig till den när man renoverar. Det här är inte antikviteter. Sisko Hannula har varit med om att bygga om soffor och fåtöljer som haft fel lutning eller utseende. Meningen är ju att man ska sitta bekvämt i möbler som passar hemmet.

Renovera modernt
I tamburen till tapetserarverkstaden i Helsingfors står till exempel en Ritz-fåtölj i väntan på hemresa, en modern klassikermodell som Raimo Räsänen designade för Isku på 1990-talet. Den har plockats i sina beståndsdelar, fått nytt skumvadd och ett mönstrat tyg enligt kundens val. Den har blivit minst lika bra som en ny, säger Sisko Hannula.

– Att renovera en fåtölj som fortfarande är i produktion blir inte billigare än att köpa en ny, men med tyget som kunden ville ha finns den ju inte i något möbelvaruhus, säger Sisko Hannula. Fotpallen som hör till har också fått samma tyg, plus ett löst överdrag som passar ihop med ett annat möblemang i hushållet där den hör hemma.

Stolar av olika modell är det hon mest jobbar med, och det är sällan direkta antikviteter.

– En “väldigt gammal” stol brukar vara från 1940-50-talet, ibland kommer det någon från tidigt 1900-tal, men allt oftare får jag också in moderna möbler som inte har de traditionella metallfjädrarna i sittdynan.

Bytte bana som vuxen
– Jag kom in i branschen när jag var vuxen och barnen hade blivit lite större.

Många kvinnor verkar göra samma sena val. Först ska barnen komma upp i lämplig ålder, och under tiden hinner man komma på vad man vill göra på riktigt. Enda nackdelen var att jag var lite för ivrig som ny företagare. Jag åkte hem till folk och reparerade och snyggade till möbler, både skåp och andra träarbeten, men småningom förstod jag att det är bättre att jobba med enbart sittmöbler och bara i min egen verkstad, säger hon.

Efter en lång period i Esbo hittade hon en lokal mellan Munkshöjden och Södra Haga, och trots att det finns ett halvdussin kolleger med egna företag inom en ganska liten radie har hon alltid haft kunder.

– Hit kommer också de som vill ha snyggare sittdynor till sina båtar eller nya överdrag till en veteranbil. Många motorcykel- och snöskotersäten har jag också klätt om, säger Sisko Hannula.

Material och arbete
– Folk i allmänhet börjar förstå att gamla möbler är bättre tillverkade än nya. Klär man om dem med ett tyg av god kvalitet kan man lita på att de håller länge. Själva stommen tas ju också isär och eventuella slitage och defekter blir samtidigt åtgärdade, säger hon.

Bra tyger kostar pengar. Minst 100 euro metern ska man räkna med för högklassiga ylleblandade material, och en vanlig fåtölj kräver drygt fyra meter. Är ryggstödet högt blir åtgången ungefär fem och en halv meter. Räknar man med lika mycket pengar för jobbet kommer man ofta i närheten av slutsumman, men då ska inte stolen bjuda på några överraskningar under arbetets gång.

Yrket erbjuder faktiskt överraskningar, som när Sisko Hannula rev bort det gamla tyget av en fåtölj och hittade några hopvikta yllefiltar där det borde ha funnits stoppning. Det var inte nödvändigtvis en dålig provisorisk lösning, men inte så vanlig.

I ett hörn i verkstaden står det privata projekt som Sisko Hannula jobbar med när det är lugnare i verkstaden. Det är en fåtölj från 1940-talet som börjar vara klar för tapetsering, och hon har nu samma problem som många av sina kunder: Det är dags att välja tyg. Hon vet ungefär vilken typ av mönster det ska bli och hur hon vill att stolen ska se ut, men alla idéer är till för att förbättras och finslipas.


Gamla serviser kan bli som nya

Enligt många antikprogram på teve är naggat och trasigt porslin i princip värdelöst. Keramikern Erkki Stenius kan å andra sidan reparera både hack och glasyr så att kärlen kan både användas och beundras. Han glaserar också om moderna serviser som skråmats i diskmaskinen.

– Jag har varit keramiker sedan 1970-talet, och intresset för restaurering och reparation fick jag sedan jag fått en del gammalt och slitet men sällsynt porslin i arv. Jag funderade ut en putsmetod som fungerade, och den har jag vidareutvecklat sedan dess, säger Erkki Stenius. Keramikverkstaden startade han i juli 1978, så det är jubileumsår i år.

Ett gammalt fat är ofta krackelerat, och om det har använts för söndagssteken i några årtionden har fettet krupit in i alla små sprickor. Resultatet är en gråbrun infärgning som inte går bort med några vanliga diskmedel. Enda sättet är att lägga in kärlen i keramikugnen, låta fettet brännas ut och sedan veta vilken temperatur just den periodens glasyr kräver för att man ska få ytan hel igen.

– Jag har vägt en del större föremål före och efter fettförbränningen och fått skillnader på mer än 100 gram, säger han.

Testa inte hemma
Det finns antiksamlare och -handlare som själva försöker putsa bort ingrodda missfärgningar i ugnen hemma i köket, men enligt Erkki Stenius kommer de i bästa fall knappt halvvägs.

– Slutresultatet blir alltid gråtonat. Det behövs keramikugnar och mer än 1 000 graders hetta för att få det så rent att porslinet eller fajansen återfår sin riktiga nyans. Ännu värre är det om man följer tips på nätet om alla kemikalier man kan använda för att bleka bort det bruna.

– Tänk dig att karotten ligger två dygn i maskindiskmedel eller någon annan sörja. Tänk dig hur mycket kemikalier som tränger in i krackeleringen och faktiskt stannar där. Den blandar sig sedan med den mat du serverar på fatet under kommande decennier.

Att reparera porslin och fajans med hemmaknep blir sällan bra. Kontaktlim blir brunt med åren, men oftast blir fogen så ful att föremålet ställs undan långt innan missfärgningen syns. För restaureraren är kontaktlimmet ett extra arbetsmoment när reparationen sedan ska göras om på rätt sätt.

– Även om ett föremål jag reparerat ser ut som ett felfritt exemplar betonar jag alltid att det är restaurerat. Jag utgår ifrån att antikhandlaren ger samma information till sin kund, säger Erkki Stenius.

Vanligast i verkstaden är just de föremål som Arabia-samlare letar på loppisar och i antikaffärer. Till exempel Fasan med sju olika kannstorlekar, Svala och den folkliga favoriten Papegojkannan med sina tre olika storlekar hör till vardagen i verkstaden.

Kaffeserviser ny trend
Kunder kommer i en jämn ström till keramikverkstaden i Mosabacka. Oftast är det Arabias produkter som ska repareras, både bruksföremål och större konstverk. Bland kunderna finns privatpersoner, samlare och museer.

– Det nya är kaffekopparna från 50- till 70-talet, säger Erkki Stenius. Det är de yngre samlarna som hittat det samlarområdet, och i sanningens namn är det en vettig riktning. Man kan använda kopparna och de tar inte så mycket plats. Men antalet färg- och mönstervariationer är oändligt, och många vill ha små skavanker reparerade för att slippa leta kompletteringar.

– Att glasera om ett i princip helt föremål behöver bara kosta några tior. Måste vi lappa och ersätta saknade bitar blir det dyrare. I stället för att skaffa nya Teema-tallrikar i stället för de sönderdiskade kan man få glasyren fixad för hälften av priset. Mera kan vi ju inte ta för det jobbet, säger han.

Ett svårare fall kan ta minst ett par veckor att åtgärda. Det kan krävas minst 4-5 behandlingar med pauser emellan, och föremål från vissa tidsperioder är så ovanliga att Stenius helst samlar ihop ett antal innan han hettar upp en ugn till just den temperatur som serien kräver. Det kan handla om skillnader på något tiotal grader beroende på materialet.

I ugnen försvinner alla orenheter, och nästa steg är att få glasyren hel igen. Under behandlingen kan vissa dekorfärger och applikationer under glaseringen försvinna helt och hållet, vilket Stenius alltid varnar kunden för på förhand. Men ofta går allt bra.

Stenius tar emot nästan alla typer av keramikjobb, men det finns förstås föremål som enbart har ett känslomässigt värde. Krossade souvenirföremål i lergods och alltför skadade inhemska fat är det ingen idé att börja jobba med. Om det handlar om ett serietillverkat inhemskt designföremål har han ibland rekommenderat en loppisrunda för att hitta en ersättning.

– Men för många är det just det konkreta föremålet som är det viktiga. Då får man bara hjälpa dem.

Erkki Stenius är inte en konservator som bevarar gamla föremål i det skick de hade när de hittades. Han renoverar kärlen så de kan användas i dagligt bruk eller ställas ut som konstverk. Under sina många år i branschen har han sett hur gränsen mellan porslin och fajans blivit mera otydlig. Numera är stengodsfärgen väldigt nära porslinets. Nya ytbeläggningar har också tillkommit. Eftersom han är 69 år gammal och har sitt jobb som heltidshobby försöker han nu hitta någon som vill ta över erfarenheterna och rörelsen.

Till vardags jobbar han med Liisa Eliin, som kom in i branschen med meriter från ikonmålningshobbyn och jobbet som operationssköterska. I samma lokaler jobbar också keramikern Ritva Tuominen med sitt eget företag.


Nytt ljud ur gamla apparater

När kunderna hämtar sina nyreparerade radioapparater från Raul Nyströms verkstad i Söderkulla får de vad de beställt: En fin gammal apparat med behagligt ljud som fungerar i många decennier. Det enda han inte kan åtgärda är Radio Vegas Esbosändare. FM-skalan på gamla apparater går ungefär till 100 Mhz och Vega ligger strax ovanför.

Raul Nyström i Söderkulla är radiomekaniker och egentligen pensionär, men han reparerar fortfarande minst en apparat i veckan. När vi träffas monterar han in ett nytt rör i en ovanligt fin Blaupunkt från 1960, och snart tonar musiken ut i verkstaden.

Pensionsåldern har han gemensam med många andra radioreparatörer som förstår sig på rör och kondensatorer, och med tanke på apparaternas livslängd blir det här småningom ett problem. Delar får man fortfarande tag på, men detaljkunskap är det svårare att beställa hem.

Den första påtagliga kopplingen mellan radio och elektricitet fick Raul Nyström redan som liten pojke. Han plockade loss kristalldelen ur sin pappas gamla radio och märkte att de två stiften passade perfekt i vägguttaget.

– Det kunde ju ha gått riktigt illa, men i stället blev jag småningom elektriker från Östra Nylands yrkesskola i Haiko, säger han.

Radio blev hans specialområde, även om skivspelarna småningom blev nästan ännu intressantare.

Rör och transistorer
Raul Nyström började jobba 1959 och hann uppleva både radioapparaternas storhetstid och televisionens genombrott. På Radiotuonti i Helsingfors jobbade han först på partiavdelningen, senare som montör i en av butikerna. I början av 1970-talet i samband med ett ägarbyte tog han en paus och läste in sig på den nya transistortekniken. När han återgick till jobbet började färgteven slå igenom.

– På den tiden utvecklades tekniken så långsamt att det fanns tid att tänka på design och kvalitet. Raul Nyström

Rank Arena var den första helt transistoriserade televisionen, men den krävde att man trimmade in den sedan kunden använt den en tid. Det ingick i garantin, för man visste att det alltid behövdes.

– Det blev arbetsresor hit och dit med besök i många hem, säger han.

Under åren som anställd har arbetsgivarna varit många, men de flesta i Sockenbacka. Så var det ända till hösten 1992 och den ekonomiska recessionen. En höstdag fick Raul Nyström höra att hans tjänster inte längre behövdes.

– Jag bodde i Söderkulla, och sibboborna brukade ringa regelbundet när de hade trilskande apparater. Det var ganska naturligt att starta eget, säger han. När arbetsgivaren lade ner sin Dual-agentur hann han lösa in hela reservdelslagret, så skivspelarna har varit hans specialområde sedan dess.

Skärgårdsdoktor
Under åren som företagare har han rest till lands och havs, vinter och sommar, som en slags elektronikens skärgårdsdoktor. Med båt, snöskoter och bil har han servat kommunens radio- och teveapparater, tvättmaskiner och dammsugare.

– Men det kommer en gräns för alla. När de platta teveapparaterna tog över tänkte jag att någon annan får sköta dem. Komponenterna är små och samlade i stora helheter som måste bytas ut helt och hållet, så det är inte samma jobb längre.

Kunder är det ändå ingen brist på, och uppdragen trängs i hyllorna både uppe i arbetsrummet och i nedre våningen i hans radhuslägenhet.

Vi diskuterar de inhemska radiotillverkarna som fanns under storhetstiden. Asa, Salora, Iskumetalli som sedan blev Finlux, Fenno, Helvar och Helkama.

– På den tiden utvecklades tekniken så långsamt att det fanns tid att tänka på design och kvalitet. Omhöljena var ofta väldigt högklassiga även om innehållet var i stort sett likadant år efter år, minns han. Många innovationer hann trots det introduceras innan transistortekniken tog över.

En så viktig sak som fjärrkontrollen låter ganska modern, men egentligen fanns samma sak redan på 1950-talet. Då hade den visserligen sladd, men i alla fall.

– Saba Freiburg hette en lyxmodell från 1959. Den hade en sladdförsedd dosa som man kunde byta kanal och justera volymen med. Redan på 1930-talet hade Philips konstruerat en mekanisk funktion för snabbval av kanaler, och snabbval fanns förresten också i den fabriksmonterade bilradion i östtyska Wartburg. Många nya uppfinningar är egentligen utvecklingar av något som redan fanns, säger han.


Konservatorn kan göra barndomsminnen tydligare

En konservator både reparerar och renoverar, men alltid inom ramarna för museibranschens internationella etiska regler. Lämnar man in ett föremål till en konservator blir det som det är möjligt utan att fuska med tidsperiod och materialval, säger Sini Oksanen.

En del av kunderna hos experterna i Konservointikilta i Helsingfors är privatpersoner, men traditionellt kommer många uppdrag från museer, stiftelser, församlingar och försäkringsbolag.

– Här finns experter på måleri, textil och många olika material, så vi klarar av de flesta uppdragen utan utomstående hjälp, säger föremålskonservatorn Sini Oksanen som tillsammans med Veli-Matti Mursu tar hand om de gips-, keramik-, glas- och metallföremål som lämnas in. I praktiken är det ett yrke där man hela tiden kombinerar hantverk och vetenskap.

Bland de mindre föremålen finns ganska ofta gamla leksaker med både emotionellt och kulturhistoriskt värde. När HBL besöker verkstaden i Hertonäs ligger en rad dockor från olika tidsperioder på bordet för en första undersökning.

Risk för ohyra
– Om en docka har äkta hår, som de finare oftast hade, kan man hitta många slags insekter i hårbottnen. En del av håret kan också vara söndertuggat av gnagare, säger Veli-Matti Mursu. Alla slags naturmaterial är utsatta för angrepp med tiden, och dockor har ofta legat undanstoppade på någon vind innan de hittats av en ny generation som kanske vill bevara dem med lite mera ansvarskänsla.

– När man börjar peta på en gammal docka med en bomullstuss märker man hur mycket beläggning den samlat på sig, säger Sini Oksanen. Den första docka hon går igenom släpper ifrån sig både damm och ludd, och dessutom ett par rester av någon död insekt.

– För säkerhets skull har vi allra först behandlat dockorna mot ohyra, men det fanns inga levande kryp i dem längre, säger hon. Däremot har de hemsydda kläderna, från folkdräkt till aftondräkt, en hel del minnen i form av hål och missfärgningar.

– Vår textilkonservator kommer att ta hand om kläderna småningom, vi koncentrerar oss på själva stommen med porslins- eller guttaperkadelar, säger hon. Blinkande ögon kan ha fallit in i huvudet, andra har varit målade på huvudet och slitits bort.

– En grundregel för en konservator är att de material och färger man använder ska gå att avlägsna vid behov, men samtidigt ska de vara så bra att föremålet blir tilltalande att se på, säger Veli-Matti Mursu.

Ungefärlig tidtabell
Ofta får konservatorerna in enstaka föremål, ibland samlingar. Nu råkar alla dockor komma från samma ägare. Ibland kommer det in någon enstaka leksaksbil, ofta av plåt.

– Där gäller samma regler. Vi målar inte om hela bilen, vi limmar fast lossnade flagor och prickar i skador med samma färgnyans. Kommer man nära ser man alltid var de reparerade partierna finns, men det är meningen, säger Veli-Matti Mursu.

– Även om gamla föremål kan innehålla oförutsedda överraskningar försöker vi alltid ge en preliminär tidtabell för konserveringen, men den måste vara ganska ungefärlig. Det måste bedömas från fall till fall, säger han.

– Plastmaterial är en växande utmaning för vår yrkesgrupp, säger Sini Oksanen. Trots att plast i naturen är alldeles för långlivat gäller inte samma sak för leksaker och andra föremål. En plastdocka kan lätt förstöras bara av att ligga stilla på en hylla. Det finns många kemiska processer att se upp med, säger hon. Och en helt annan sak är den elektronik som plockas in i vissa nyare leksaker.

Tålamod och lugn
För att bli konservator bör man vara kreativ och intresserad av problemlösning. Både kemi och konsthistoria ska gärna kännas intressant. Helst ska man vara praktiskt lagd och tycka om att pillra med småsaker. Man ska inte heller känna att man genast måste bli klar med ett projekt, för ibland måste de ligga och vänta innan man kan fortsätta med nästa steg, säger Veli-Matti Mursu.

– En av utmaningarna, och en del av charmen med yrket, är att det sällan finns patentlösningar. Varje föremål kräver att man i lugn och ro undersöker det och funderar vilken metod, vilket lim eller vilka målfärger som skulle fungera bäst just den här gången, säger Sini Oksanen.

De har en önskan som de gärna vill förmedla till alla läsare: Försök inte själva limma och reparera era älskade föremål. Det ställer bara till med extra jobb för oss när ni märker att det inte blev så bra som det var tänkt.

– Om vi ska öppna sneda limfogar måste vi först ta reda på vilket lim som använts och hur det reagerar på olika behandlingar. Vi måste ta oss ner till brottytan och få den ren igen. Bara det kan ta lika lång tid som att reparera ett trasigt föremål.

När ett konserverat föremål lämnar verkstaden finns alla arbetsskeden och allt material listat i ett dokument som kunden får. Det är bra att ha nästa gång någonting ska göras, och ett bra komplement till den lista över föremålets historia som vi ju alla borde skriva ner så länge någon kommer ihåg den.


Kristallkronan till heders igen

I Tölö är det ofta högt i tak i de gamla lägenheterna. Kristallkronor hänger sedan gammalt i många hushåll, men alltid fungerar de inte. Då kan man låta Jyrki Similä ta en titt på dem. Sedan 2009 har han restaurerat armaturer i sin verkstad på Caloniusgatan.

Har man en gammal lägenhet med takhöjd kan en gammal belysningsarmatur komma till sin rätt trots att den övriga inredningen är modern. Det ger en extra krydda, och retrovågen gör att många kommer hem med en kristallkrona eller något annat fint från en antikaffär eller ett loppis.

Den som inte litar på sina egna kunskaper och färdigheter gör klokt i att låta någon elektriker kontrollera lampan och reparera det som är trasigt eller slitet innan den kopplas till elnätet.

Ikeanostalgin är här
Jyrki Similä är elektriker i tredje generationen, hans farfar hade en elfirma på Fjälldalsgatan redan på 1930-talet.

När HBL kommer på besök sitter han mitt i den lilla och välfyllda affärslokalen med sjuttiotalsinredning och byter ut ledningarna i en kristallkrona från 1950-talet.

– Det här är ett vanligt jobb, men lika ofta får jag in modernare lampor. Intressant är att det redan börjar komma in en del arvegods som ursprungligen är köpt på Ikea. Även om kedjan kom ganska sent till Finland har den ju anor från sent 1950-tal, säger han.

De riktigt gamla kristallkronorna kommer också ibland in på service. En del har redan elektrifierats någon gång under historiens gång och andra är fortfarande försedda med ljushållare.

– Numera kan man modernisera belysningen i dem på många sätt, och även om jag inte är alldeles förtjust i ledtekniken har jag faktiskt installerat ledstrimmor i en krona som annars hade varit svår att elektrifiera, säger han. Effekten blev dessutom överraskande bra.

Alternativet förekommer också, det vill säga att kunden vill avlägsna den elektrifiering som gjorts någon gång senare och återställa kronan till originalskick.

Ledteknik inte problemfri
Ledteknik innebär inte automatiskt att en modern lampa är evig, inte ens att den håller länge. Relativt nytillverkade designlampor är ingen ovanlig syn på Valaisinverstas.

– Orsaken är att elektroniken är för billig och för trångt packad inne i lampan. I synnerhet dimmern i dem är så billigt gjord, vanligen i det för tillfället billigaste landet, att den inte kan hålla länge, säger Jyrki Similä.

Kunderna är en blandning av antikhandlare och privatpersoner, och de kommer inte bara med kristallkronor. I butiken står till exempel en stadig golvlampa med vita järnfötter som verkar komma från ett sjukhus eller en tandläkarmottagning. Den har två böjliga armar där lamporna har suttit och den kommer att kräva lite jobb, men den blir tämligen unik när den är färdig.

För att byta ledningar i en lampa behöver man egentligen bara en skruvmejsel och en tång, men under åren har Jyrki Similä samlat på sig många specialverktyg, senast fick han några av en tandläkare, en yrkeskår som också behöver komma åt i trånga utrymmen.

Konservativa kunder
– Det finns säkert tydliga trender också för belysning, men mina kunder är ganska konservativa. Paavo Tynells lampor renoveras för att de är kända och värdefulla sedan hans design upptäcktes i utlandet, men annars är det ovanligt med lampor som har något enormt ekonomiskt värde.

Numera får man förstås i princip byta ledning i lampan själv, men alla vill inte. Där kommer Valaisinverstas in i bilden.

– Om man hittar en gammal fin lampa på vinden eller på ett loppis gäller det att se till att både ledningen, lamphållaren och strömbrytaren är i skick. Elektricitet är inget att leka med, och en strömförande armatur kan ställa till det på många sätt, säger han.

Service behövs till exempel om en lamphållare är sned och ranglig, om strömbrytaren på ledningen krånglar eller om man ser ledningar med sprucket skal. Är lampan gammal kan det också finnas ledningsbrott inne i den.

– Ledningar som får vara i fred kan hålla i många decennier, men de är känsliga om man börjar peta på dem. Är lampan eller takkronan mer än 50 år gammal bör den antagligen få en ordentlig genomgång för att vara säker, men efter det är den garanterat mera hållbar än en ny, säger han.

Putsning lika viktigt
En del av jobbet är rengöringen. En lampa som använts i flera decennier är alltid smutsig, även om man skulle ha torkat damm regelbundet.

– Kristallkronorna kan se fina ut när de kommer in, men man ser en enorm skillnad efter att jag gått igenom den med kristallputs och tandborste, säger Jyrki Similä.

Alla lampor kan renoveras och det finns nytillverkade standarddelar till både bordslampor och kristallkronor.

– Ibland kanske det inte är lönsamt att sätta ner mycket jobb på en trasig lampa om man lätt kan hitta en ersättare som är hel, men det är alltid kunden som avgör. Ofta räcker det med att nämna ett ungefärligt pris för att skilja agnarna från vetet, säger han.