Snart kvävs vi av plast

Text: Peter Buchert
Foto: Cata Portin

Från nappflaskan till gravljuset är våra liv omgärdade av plast, och i synnerhet förpackningsplasten genererar sanslösa mängder avfall. Orsaken är enkel: plast är ett förmånligt och funktionellt material, men i ett slit-och-släng-samhälle blir det ett miljöproblem efter kortvarigt engångsbruk. I en kampanj på sociala medier har många krävt att samhället ska gå över till bioplast eller nedbrytbar plast. All slags plast försvarar sin plats, säger experterna, men vi måste ta hand om avfallet och återvinna mer.

”Plasten behöver få ett nytt liv”

Vissa länder förbjuder plastpåsar, men för att hejda miljöförstörelsen måste vi förstå plastproblemets komplexitet. I stället för att önska död åt plasten måste vi ge den ett nytt liv, säger forskare.

Hankens studentkafé ger rabatt om man häller upp kaffet i en medhavd kopp i stället för att ta en engångsmugg. Det är ett av de oräkneliga initiativ som lanserades under vårvinterns kampanj för att minska på plastkonsumtionen.
Kampanjen Muoviton maaliskuu för en plastfri marsmånad uppmuntrar till att eliminera onödig plastkonsumtion eftersom miljön och haven fylls av plastskräp. I förlängningen äventyrar det också människans hälsa. Temat är aktuellt också för att EU-kommissionen lanserade en plaststrategi i vintras och Finland till hösten ska ta fram en nationell vägkarta för att avvärja miljöproblem orsakade av plast.

Ändå är problemet inte plasten i sig utan kombinationen av ohejdad konsumtion, kort användningstid och bristande sophantering med miljöförstörelse som följd. Därför kan målet knappast vara att eliminera plasten, utan att återvinna en större andel, förbättra sortering och sophantering och behandla plastskräp som en dyrbar råvara.
Plastproblemet varierar runtom i världen. Vissa länder saknar infrastruktur för sophantering och återvinning. Plastskräp slängs i naturen, dumpas på växande sopberg eller bränns med dålig förbränningsteknik. I mer utvecklade samhällen finns infrastrukturen, men återvinningen haltar. Dessutom är det svårt för konsumenter att undvika plast när snart sagt varje grönsak är särförpackad.
Även om plasten blir ett problem när den hamnar på fel ställe har materialet hela hopen fördelar och unika egenskaper.
– Plast kan ersätta dyrbara metaller och göra bilar lättare, vilket minskar bränsleförbrukning och utsläpp. Plast förlänger matens hållbarhet, till exempel då köttfärs vakuumförpackas. Plast behövs i solceller, batterier, kablar, mobiltelefoner och datorer, säger Minna Hakkarainen, professor vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

Dyrbart skräp
Ett krux är att plastprodukters livscykel ofta är för kort. Flaskor kan pantas, men att sortera och återvinna otaliga andra plastsorter är inte lika enkelt.

– Papper är en mer homogen produkt med bättre sophanteringsprocesser. Plast finns i många olika varianter och används ofta i kombination med andra material. Ändå är det slöseri att inte ta vara på plast. Mycket av värdet går förlorat om man bränner plast för energi, åtminstone om man inte har återvunnit det några gånger före det, säger Minna Hakkarainen.

Här kommer verkligheten emot oss. Visst, bara 10 procent av plastavfallet i Finland landar på soptippen vilket är en prima siffra i europeisk jämförelse, men å andra sidan återvinns bara 20 procent av det och görs till nya material, vilket är en sämre andel än i övriga Norden eller Baltikum. Vi bränner för mycket plast.
Vi lever i en ekonomi där hållplatserna är råvara, produkt, konsumtion och avfall. Det duger inte i ett resurssmart samhälle. Mycket av problemet handlar om förpackningsplast eftersom 40 procent av all plast i Europa är förpackningsmaterial och 60 procent av allt plastavfall är just förpackningar.
– Det ger för mycket avfall. Plast borde ses som en värdefull råvara och vi borde gå från en lineär till en cirkulär ekonomi. Vi kan också byta ut en del oljebaserade material till biobaserade, säger Minna Hakkarainen.

Söker vi miljövänlig plast bör vi betrakta hela livscykeln, välja rätt material för ändamålet och ta hand om produkten efter användningen. Minna Hakkarainen, professor

Hon ger en snabbkurs till oss som inte pluggat kemi på ett tag: Plaster kan delas in i oljebaserade och biobaserade, men också i icke-nedbrytbara och nedbrytbara. Detta ger fyra olika varianter.
– Polyeten är den vanligaste sortens plast. Vanliga, mjuka plastpåsar är gjorda av polyeten. De är oljebaserade och de bryts inte ner biologiskt.
Men det finns också biobaserad polyeten. Oljan kan bytas ut mot bioetanol, och strukturen blir densamma, lika onedbrytbar. Den här sortens bioplast kan generera exakt samma mikroplaster som den oljebaserade varianten.
– All bioplast är inte nedbrytbar. Det är kemisk struktur och inte ursprung som bestämmer om materialet bryts ner eller inte och i vilken miljö. Bara för att något är biobaserat eller nedbrytbart blir det inte heller automatiskt mer miljövänligt. Vi måste titta på hela livscykeln från produktion till användning och avfallshantering, säger Hakkarainen.
Dessutom kräver det ofta mycket energi att framställa bioplaster, och för storskalig produktion måste åkermark bindas upp för att producera spannmål, majs eller socker bara för att bli råvara för bioplast.
Bioplast borde också återvinnas till nya material för att ta vara på materialvärdet, påpekar Hakkarainen, men nedbrytbara varianter kan störa återvinningen och försämra kvaliteten på återvunnen plast. De bryts inte heller ner i alla naturliga miljöer, men kan uppmuntra till nedskräpning.

Varning för grönmålning
Samtidigt finns det utmärkta, biobaserade och nedbrytbara material som polylaktider. Den här typen av fossilfri polyester tillverkas av förnybara råvaror, ofta stärkelse. Under processen fermenteras stärkelsen till mjölksyra som sedan polymeriseras (polymerer är långa molekylkedjor, i dagligt tal kända som “plaster”).
– Men samma struktur kan uppnås med olja som bas. Också då är produkten nedbrytbar, säger Minna Hakkarainen.
Där en del röster inom marskampanjen vill slopa all icke-nedbrytbar plast ska säger Hakkarainen att verkligheten är mer komplex än så. Söker vi miljövänlig plast bör vi betrakta hela livscykeln, välja rätt material för ändamålet och ta hand om produkten efter användningen. Vilken plast som är miljövänligast beror på vad den används till, och vad man gör med materialet efter att det har tjänat ut sin funktion.

Minna Hakkarainen säger att nedbrytbara plaster fungerar bäst inom applikationer där nedbrytbarheten är en del av funktionen och förhållandena är kontrollerade och gynnsamma för nedbrytning.

– Ett exempel är biomedicinska applikationer där plast har en temporär funktion i kroppen där temperatur och fuktighet är relativt välkända och stabila, vilket leder till kontrollerad nedbrytning under önskad tid.
I naturen varierar förhållandena, och allt nedbrytbart bryts inte ner som avsett. Att då generellt framställa bioplaster och nedbrytbara plaster som hållbara lösningar på plastproblemet är snudd på grönmålning (greenwashing), skriver Johanna Kohvakka, projektledare vid föreningen From waste to taste, och Liisa Lehtinen, överlärare i materialteknik vid Åbo yrkeshögskola, i en blogg.
“All argumentering för bionedbrytbara plaster bygger på tanken att plasten bryts ned när den hamnar i naturen. Det kan skapa missuppfattningen att naturen vore ett lämpligt slutförvar för bionedbrytbart avfall”, skriver de och föreslår att man kunde förbjuda försäljning av nedbrytbara plaster till konsumenter.
Heidi Peltola, forskare vid VTT, påpekar i ett genmäle att bioplast och nedbrytbar plast för all del inte hör hemma i naturen, men att de har fördelar som försvarar en plats i den cirkulära ekonomin. Hon påtalar bland annat deras mindre koldioxidavtryck och i vissa fall utmärkta komposteringsegenskaper.
Den här debatten, plockad ur marskampanjen på sociala medier, visar att plastproblemet ingalunda är svartvitt, och att hållbara lösningar ofta är kopplade till livscykel och cirkulär ekonomi.

Tygkasse eller plastpåse
Kampanjer mot plast förs på flera håll än i Finland. En holländsk stormarknad introducerade nyligen en hel korridor med butikshyllor utan oljebaserad plast kring 700 livsmedelsprodukter. Enskilda plastfria mataffärer finns redan exempelvis i Tyskland, men de stora kedjorna har inte hängt på.
En kamp för enbart nedbrytbar plast riskerar ändå att bli enögd.
– Nedbrytbar plast är inte nödvändigtvis bättre än icke-nedbrytbar, speciellt inte om den icke-nedbrytbara återvinns till nya produkter. Mycket beror på vad plasten ska användas till, säger Minna Hakkarainen.
Vissa plaster, till exempel i byggmaterial, måste hålla länge och tåla växlingar i temperatur och luftfuktighet. Då kan nedbrytbara varianter vara riskabla. Men det betyder inte att samhället inte behöver jobba med plastproblemet.
– Det är bra om handeln kan minska förpackningsplast och konsumenterna tar med sig en egen väska eller påse för att bära hem inköpen, säger Hakkarainen.
Bomullskassen kan vara miljövänligare än engångsplastpåsen, men först efter att den använts riktigt många gånger, eftersom bomullsodling inte är en miljövänlig process. Vissa studier visar att det mest miljövänliga alternativet är en tjockare plastkasse som är gjort av återvunnen plast och används flera gånger.
– På sikt kommer vi att gå över till biobaserade plaster, nedbrytbara eller icke-nedbrytbara. Det gäller att jobba på att återvinna både oljebaserad och biobaserad plast till nya produkter, säger Minna Hakkarainen.
Det är också tanken i EU:s färska plaststrategi. Om man bara nöjde sig med att övergå till oljefri plast skulle man aldrig komma åt huvudproblemet, slit-och-släng-ideologin. Därför är plaststrategin kopplad till den cirkulära ekonomin.
EU-kommissionen påpekar att inte ens 30 procent av all plast i EU återvinns i dag (och siffran håller trots allt världsklass) medan drygt 70 procent landar på soptippen eller i värmepannan. Plast är en på tok för långt förädlad och för dyrbar produkt för att slängas efter att man druckit ur engångsmuggen.

Fimpa sugrören
Enligt EU-strategin ska all förpackningsplast – den som i dag utgör 60 procent av plastavfallet – vara återvinningsbar 2030. Vidare ska man minska på plast för engångsbruk (som sugrör och plastbestick) som genererar onödigt skräp och mikroplast i haven. Mikroplaster uppstår då icke-nedbrytbar plast vittrar sönder av solens UV-strålning och fragmenteras.

Och det sker dessvärre hela tiden i hela världen. År 2016 tillverkades över 16 000 plastflaskor varje sekund. Det blir 1 miljon flaskor i minuten eller över 480 miljarder flaskor om året. Om ett års plastflaskor lades på rad med varje flaskas mynning mot följande flaskas botten skulle raden räcka mer än halvvägs till solen.
Men flaskorna blir inte rymdskrot, utan merparten av dem dumpas någonstans på jordklotet. Detta, skriver The Guardian, är på sikt ett miljöhot att jämföra med en ohejdad klimatförändring. Det beror på att konsumtionen ökar (2021 väntas produktionen överskrida 580 miljarder flaskor) och på att skräpet fragmenteras till mikroplast.
De flesta plastflaskor tillverkas visserligen av så kallad pet-plast som håller för flergångsbruk och som kan återvinnas, men den globala konsumtionen ökar snabbare än infrastrukturen för att samla in flaskorna. Om vi inte lägger om våra konsumtionsmönster kan det finnas mer plast än fisk i världshaven till 2050, noterar kommissionen.
– Vi måste förhindra att plast hamnar i vårt vatten, vår mat och till och med i våra kroppar. Den enda långsiktiga lösningen är att minska plastavfallet genom ökad återvinning och återanvändning, säger EU-kommissionären för hållbar utveckling Frans Timmermans i ett pressmeddelande.
Enligt kommissionen stannar bara 5 procent av plastförpackningarnas värde kvar i ekonomin. Resten försvinner efter en kort engångsförbrukning. Slöseriet beräknas kosta EU 70–105 miljarder euro om året. EU-länderna har redan minskat bruket av plastpåsar, antingen genom förbud eller, som i Finland, genom frivilliga avtal med handeln.

Papperspåse för matavfall
EU:s plaststrategi ska också hjälpa företagen att hitta nya affärsmöjligheter med nya material på återvunna råvaror.
– Strategin lägger grunden för en cirkulär ekonomi för plast och stimulerar till investeringar, säger kommissionens vice ordförande Jyrki Katainen.
Detta är inte bara ett framtidsscenario. Redan i dag gör större och mindre företag affärer genom att nyttja plastavfall som råvara. Ett exempel är Fortum Waste Solutions som samlar in plastavfall, separerar de olika sorterna, tvättar, torkar och finfördelar plasten till granulat (plastkorn) som används för nya produkter vars koldioxidavtryck uppges vara 85 procent mindre och konsumentpriset billigare än för ny plast.
Ett annat exempel är familjeföretaget Jubilo som specialdesignar papperspåsar för matavfall från hushållen. Pappret är tillverkat av träfibercellulosa, men det är vatten- och fettavvisande, vilket gör att påsarna håller lika bra som plastpåsar men bryts ner fullständigt. Tack vare en tillhörande, ventilerad korg ska bioavfallet torka i påsen vilket minskar på massan och kostnaderna för avfallstransporten.
Konceptet är testat i Sverige och ska inom kort lanseras successivt i Finland. Kunderna är avfallsbolag, och påsarna ska levereras gratis till hushållen. Viktor Stenmark på Jubilo Waste säger att den vatten- och fettåliga papperspåsen är ett pedagogiskt sätt att ta avstånd från bioplast och plast överlag när man återvinner matavfall.
– Tanken är att göra det lätt och enkelt för kunden, och att inte höja sophanteringstaxorna. Det ska bli billigare för kunden än att köpa bionedbrytbara plastpåsar i affären, säger han.

Sverige hinner före
Regeringen ska precis ta fram en nationell vägkarta för att åtgärda plastproblemen. Näringsminister Mika Lintilä (C) har påtalat bioekonomipotentialen inom träbaserade plastprodukter. Riksdagsledamoten Hanna Kosonen (C) som leder den grupp som ska rita vägkartan säger att det gäller att minska på plastkonsumtionen, återvinna och ersätta plast med bättre material.
Vägkartan ska redan i höst komma med konkreta åtgärdsförslag. Finansminister Petteri Orpo (Saml) har redan öppnat för en skatt på plast i något skede.
På kortare sikt finns ett politiskt tryck för att förbjuda mikroplaster i kosmetika där de har en skrubbande funktion, till exempel i hudkrämer och tandkräm. När man sköljer av sig kosmetikan kommer mikroplasterna ut i avloppsvattnet och passerar reningsverken på sin väg ut i havet.
Sverige förbjuder mikroplast i skrubbande kosmetika från och med 1 juli i år eftersom ersättande, miljövänliga alternativ finns. Å andra sidan beräknas bara ett par procent av all mikroplast i havet komma från kosmetika. Betydligt mer kommer från bildäck och kläder.
– Det gäller ändå att plocka de lågt hängande frukterna först, säger Marie Löf, ekotoxikolog på Stockholms universitet, som länge flaggat för förbudet.
Hanna Kosonen är positiv till ett liknande förbud i Finland, men hittills har regeringen avvaktat.
– Vi ska ta fram konkreta åtgärdsförslag till hösten. Om vi inte lagstiftar om förbud mot mikroplaster i kosmetika inom ett år kommer frågan upp i regeringsförhandlingarna nästa vår, säger hon.

FAKTA: Sorterar du plast?

  • HRM som sköter sophanteringen i huvudstadsregionen uppmanar konsumenterna att sortera plastavfall rätt. Till exempel trasiga leksaker och pulkor ska läggas i blandavfallet medan förpackningsplast ska sorteras i ett skilt (gult) sopkärl.
  • Till plastförpackningar räknas allt från yoghurtburkar, margarinaskar och plastpåsar till omslagsplast kring livsmedel samt schampo- och tvålflaskor. De ska sköljas av innan de slängs. Eventuella korkar och lock ska lossas för att underlätta fortsatt sortering.
  • PVC-förpackningar, ofta märkta med sifferkoden 03, ska inte läggas med plastförpackningarna utan i blandavfallet. HRM inledde ett försök med insamling av förpackningsplast från drygt 3 000 hushåll för snart två år sedan och tjänsten utvidgades förra hösten. I dag har drygt 3 800 hushåll anslutit och HRM uppger att de här kunderna sorterar skickligt. Det insamlade plastavfallet återvinns.